Dampinlägg
Allting är helt åt helvete.
E är sur som fan, och visst. Jag förstår henne till viss del. M och A är också sura. Jag får skulden för att R har fått veta vad som hände i lördags. GE MIG EN ANLEDNING TILL VARFÖR JAG SKULLE SÄGA DET TILL R?! Jag ville inte heller att R skulle få veta, det fattar ni väl? Seriöst. Jag får fan rådamp. Bara för att jag gjorde ETT LITET jävla misstag ska ni dra, och ni ska anklaga mig för allt som händer? Så jävla dåligt. Jag trodde bättre om er alla. Fyfan. Jag är så jävla sur, så jävla ledsen men också så jävla glad. Jag är sur för att ni är riktiga idioter emot mig, ni tror att ni kan säga vad fan ni vill. Så jävla fucking dålig respekt. JAG ÄR FÖR FAN EN MÄNNISKA JAG OCKSÅ! Varför jag är ledsen är för att jag har förlorat i alla fall två av mina bästa vänner. M, allra bästa i för sig, men ändå. NI DRAR PGA NÅGOT SÅ JÄVLA TÖNTIGT EGENTLIGEN. FYFAN. Jag är glad för att jag vet att jag är stark. Jag känner mig så jävla svag när jag ser er, men jag vet att jag är så jävla mycket starkare än jag känner mig just då. Annars hade jag brytit ihop. Jag hade legat på mina bara knän och bett er om att komma tillbaka om jag hade varit svag. Jag tänker för i helvete inte be om ursäkt något mer. Jag har bett om förlåtelse för det jag har gjort. Nu är det för fan eran tur att visa om ni vill vara min vän eller inte. Och om ni inte vill det, fine.
Jag är riktigt jävla trött på folk som tror att dom kan göra vad dom vill emot mig. Jag är så jävla förbannad på att folk tror att jag är svag. JAG ÄR FÖR FAN STARKARE ÄN VAD NI NÅGONSIN KOMMER VARA TILLSAMMANS. Ni hackar på mig för att ni vet att jag har rätt. Ni gjorde fel. Jag gjorde fel jag med, absolut. Men jag har erkänt det och bett om förlåtelse. Jag är så jävla trött på att behöva be om förlåtelse hela fucking jävla tiden, bara för att bråket ska upphöra. Jag har bett om förlåtelse alldels för många gånger. Ni vänder alltid på saken. Något som inte är mitt fel lyckas ni alltid få det att bli mitt fel, på något sätt. Och jag viker mig. Jag ber om förlåtelse. För att jag inte orkar bråka. Fattar ni nu varför jag verkar så jävla vek? Jag orkar inte bråka. That's the only reason. Jag vill inte be om förlåtelse för något som jag inte gjort. Men jag gör det ändå. För att slippa bråk.
Men fan heller att jag gör det för er något mer. Jag har bett om förlåtelse för det jag gjorde fel på. Resten kan ni ge er fan i att jag inte tänker be om förlåtelse för. Det är erat fel. Förlåt för det jag gjorde, det var fel. MEN JAG TÄNKER ALDRIG MERA SÄGA FÖRLÅT FÖR NÅGOT JAG SJÄLV INTE GJORT FEL PÅ. Fan heller.
Så jävla många minnen som vi har tillsammans. Waste of time or what? Aja, kom tillbaka när ni är redo att be om förlåtelse. För ur min mun eller från mina fingrar kommer det aldrig mer komma ett förlåt för det ni gjorde.
E är sur som fan, och visst. Jag förstår henne till viss del. M och A är också sura. Jag får skulden för att R har fått veta vad som hände i lördags. GE MIG EN ANLEDNING TILL VARFÖR JAG SKULLE SÄGA DET TILL R?! Jag ville inte heller att R skulle få veta, det fattar ni väl? Seriöst. Jag får fan rådamp. Bara för att jag gjorde ETT LITET jävla misstag ska ni dra, och ni ska anklaga mig för allt som händer? Så jävla dåligt. Jag trodde bättre om er alla. Fyfan. Jag är så jävla sur, så jävla ledsen men också så jävla glad. Jag är sur för att ni är riktiga idioter emot mig, ni tror att ni kan säga vad fan ni vill. Så jävla fucking dålig respekt. JAG ÄR FÖR FAN EN MÄNNISKA JAG OCKSÅ! Varför jag är ledsen är för att jag har förlorat i alla fall två av mina bästa vänner. M, allra bästa i för sig, men ändå. NI DRAR PGA NÅGOT SÅ JÄVLA TÖNTIGT EGENTLIGEN. FYFAN. Jag är glad för att jag vet att jag är stark. Jag känner mig så jävla svag när jag ser er, men jag vet att jag är så jävla mycket starkare än jag känner mig just då. Annars hade jag brytit ihop. Jag hade legat på mina bara knän och bett er om att komma tillbaka om jag hade varit svag. Jag tänker för i helvete inte be om ursäkt något mer. Jag har bett om förlåtelse för det jag har gjort. Nu är det för fan eran tur att visa om ni vill vara min vän eller inte. Och om ni inte vill det, fine.
Jag är riktigt jävla trött på folk som tror att dom kan göra vad dom vill emot mig. Jag är så jävla förbannad på att folk tror att jag är svag. JAG ÄR FÖR FAN STARKARE ÄN VAD NI NÅGONSIN KOMMER VARA TILLSAMMANS. Ni hackar på mig för att ni vet att jag har rätt. Ni gjorde fel. Jag gjorde fel jag med, absolut. Men jag har erkänt det och bett om förlåtelse. Jag är så jävla trött på att behöva be om förlåtelse hela fucking jävla tiden, bara för att bråket ska upphöra. Jag har bett om förlåtelse alldels för många gånger. Ni vänder alltid på saken. Något som inte är mitt fel lyckas ni alltid få det att bli mitt fel, på något sätt. Och jag viker mig. Jag ber om förlåtelse. För att jag inte orkar bråka. Fattar ni nu varför jag verkar så jävla vek? Jag orkar inte bråka. That's the only reason. Jag vill inte be om förlåtelse för något som jag inte gjort. Men jag gör det ändå. För att slippa bråk.
Men fan heller att jag gör det för er något mer. Jag har bett om förlåtelse för det jag gjorde fel på. Resten kan ni ge er fan i att jag inte tänker be om förlåtelse för. Det är erat fel. Förlåt för det jag gjorde, det var fel. MEN JAG TÄNKER ALDRIG MERA SÄGA FÖRLÅT FÖR NÅGOT JAG SJÄLV INTE GJORT FEL PÅ. Fan heller.
Så jävla många minnen som vi har tillsammans. Waste of time or what? Aja, kom tillbaka när ni är redo att be om förlåtelse. För ur min mun eller från mina fingrar kommer det aldrig mer komma ett förlåt för det ni gjorde.
