Just honest

Behöver prata av mig. Så orolig för min fina M. Och folk säger att jag inte ska bry mig så mycket om andra, utan fokusera på mig själv. Hur ska jag någonsin kunna göra något sånt? Jag bryr mig så mycket om mina nära och kära, kan inte tänka mig att fokusera på mig själv i stället när jag vet att någon mår dåligt.

Försökte ringa mamma, hon hade inte tid. Ringde pappa, fick inget svar. Ringde pojkvännen, han hade inte tid. Ringde syster, hon svarade inte. M ligger inlagd och det är på grund av det jag behöver prata av mig med någon, och då kan jag inte ringa henne. Känner mig så jävla ensam.

När mamma kom hem, ropade jag in henne och berättade att G ska bli morbror igen. Inte ens då brydde hon sig. Hon svarade bara med ett drygt "okej, vad kul" och gick därifrån. Tack för att alla bryr sig om mig. Fantastiskt. Jag känner mig så fruktansvärt ensam, och jag orkar inte med det. Vill bara krypa in i Gs famn och känna lite närhet. Fast det går inte idag. På grund av mamma. Tack. Jag försöker bara tänka på andra, och när jag väl gör det drabbar det mig själv. Ändå ber hon mig att sova hemma av olika anledningar. Jag pallar inte. Jag behöver mitt eget ställe. Där jag bara kan slappna av. Fan också.

Ett dumt jävla misstag. Något som verkligen inte var värt det. Och nu hänger vårat förhållande på en lös tråd. Jag hatar mig själv.

Tårarna kan inte sluta rinna, kärleken mellan mig och G är det bästa som hänt mig. Jag klarar inte av att förlora honom. Jag önskar att allting bara kunde stanna upp så jag kunde gå tillbaka i tiden och förändra det som hände. Jag vill inte riskera min älskling. Jag vill inte förlora honom. Jag vill inte sitta på kvällarna och gråta. Jag vill inte gå runt på jobbet om dagarna och önska att jag får dö.

En dag hoppas jag på att få ett barn med G. Eller nä, inte ett. Tre. Har namnen klara. Två söner och en dotter. Fina barn.

Om jag skulle bli gravid nu, har jag planen klar. Hur jag ska göra med pluggandet. Hur vi ska göra med pengar. Jag har allting klart i mitt huvud. Jag är redo och det vet min G. Kärlek till honom. En dag kommer V, L och I. Då kommer jag vara mer redo än någonsin. Kram

Aldrig förr har jag känt som jag gör nu. Aldrig förr har jag varit så lycklig som jag är nu. Han gör mig så lycklig. Han får mig känna mig levande. Han Han Han. Jag älskar honom så brutalt mycket.

Imorgon är det 1 år sedan vi träffades för första gången. Ett helt år. Trots att det känns som igår. Snart har vi varit tillsammans i ett år. I 365 dagar. Något jag aldrig trodde skulle hända. Trodde han skulle lämna mig för länge sen. Jag är fortfarande hans.

Han är fortfarande min. Jag vill bygga upp ett helt liv med Honom. Flytta ihop, få barn och bygga en framtid. Jag vill se honom vid min sida när jag dör. Jag vill hålla i hans hand på min 85 årsdag. Jag vill aldrig vara utan honom. Aldrig någonsin.

En sekund utan honom är som ett år. En timme utan honom är som ett decenium. En dag utan honom är som en hel evighet. Jag vill ha honom vid min sida dag och natt. Jag vill känna hans kalla tår mot mina när vi ska sova, jag vill känna hans händer hålla om mig. Kärleken till honom går inte att förklara. Han är så viktig. Det är han som får mitt liv att fungera. Han är min livlina. Min älskling. Min pojkvän. Min framtida man. Mitt allt.

Även fast vi bråkar, skriker och gråter, så kommer vi hålla ihop. Ingen, och då menar jag ingen, kommer kunna sära på oss. Folk har försökt, men ingen har lyckats. Ingen kommer få lyckas eller.

Det ska vara du och jag, min älskling. Nu och för alltid. Jag älskar dig.

Jag och M sitter båda och är på väg att spy. Båda gråter. Båda mår så äckligt dåligt.

Jag är så rädd. Jag vill inte förlora dig. Fan också. Förlåt.

Att vara nära på att förlora sin andra halva är den värsta känslan en människa kan känna.

Jag var nära en gång. Jag var så nära på att förlora mannen i mitt liv. Han med stort H. Jag sa en sak som var för jävlig. Jag vet inte ens varför jag sa det. Det är något som jag kommer behöva leva med för resten av mitt liv. För jag har så jävla dåligt samvete för det. Man säger inte så. Man tänker inte så. Och om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte ens av vilken anledning jag skrev det.

Men den kvällen, och följande kvällar, var det som fick mig inse hur in i helvete mycket man kan älska en person. Jag har aldrig känt den här känslan förut. Att se Honom gör mig så lycklig. Varm i kroppen. Glädjen sprider sig så snabbt. Man kan inte dölja ett leende så fort Han är i närheten.

Att vara kär är en sak, medan att älska någon är en annan sak. Och när dessa saker fungerar tillsammans är förhållandet komplett. Jag älskar honom mer än något annat. Jag skulle dö för att skona hans liv. Jag skulle hoppat i stället för att låta honom hoppa. Jag skulle tagit rakbladet/kniven/what ever och skurit mig i stället för att låta honom göra det. Jag skulle tagit alla tabletter och svalt dem i stället för att låta honom svälja dem.

Han är mitt liv. Den enda. Den enda som någonsin verkligen brytt sig om mig. Den enda som tagit hand om mig, sett till att jag mått bra. Den enda jag någonsin älskat.

Livet är ingenting utan honom vid min sida. Ingenting. Vet varken ut eller in när han inte är i närheten. Utan honom skulle jag inte vara någon idag. Utan honom hade jag inte haft något att leva för.

Jag älskar dig. Mer än något annat i världen. Rada upp alla atomer som finns i hela världen, och du får ändå inte fram hur stor min kärlek är till dig. Du och jag för alltid.

För evigt.

..men jag är lycklig.

Jag har världens bästa pojkvän. Han är sjukt underbar. Han är unik.

..men jag har haft en svår tid.

Jag har förlorat en väldigt viktig person. Den personen jag sett upp till mest i hela mitt liv. I sexton år har jag älskat den personen. Personen har alltid ställt upp för mig, älskat mig och gjort allt för att jag ska ha det bra. Min älskade farmor. Vila i frid, farmor. Jag älskar dig.

Allting är helt åt helvete.

E är sur som fan, och visst. Jag förstår henne till viss del. M och A är också sura. Jag får skulden för att R har fått veta vad som hände i lördags. GE MIG EN ANLEDNING TILL VARFÖR JAG SKULLE SÄGA DET TILL R?! Jag ville inte heller att R skulle få veta, det fattar ni väl? Seriöst. Jag får fan rådamp. Bara för att jag gjorde ETT LITET jävla misstag ska ni dra, och ni ska anklaga mig för allt som händer? Så jävla dåligt. Jag trodde bättre om er alla. Fyfan. Jag är så jävla sur, så jävla ledsen men också så jävla glad. Jag är sur för att ni är riktiga idioter emot mig, ni tror att ni kan säga vad fan ni vill. Så jävla fucking dålig respekt. JAG ÄR FÖR FAN EN MÄNNISKA JAG OCKSÅ! Varför jag är ledsen är för att jag har förlorat i alla fall två av mina bästa vänner. M, allra bästa i för sig, men ändå. NI DRAR PGA NÅGOT SÅ JÄVLA TÖNTIGT EGENTLIGEN. FYFAN. Jag är glad för att jag vet att jag är stark. Jag känner mig så jävla svag när jag ser er, men jag vet att jag är så jävla mycket starkare än jag känner mig just då. Annars hade jag brytit ihop. Jag hade legat på mina bara knän och bett er om att komma tillbaka om jag hade varit svag. Jag tänker för i helvete inte be om ursäkt något mer. Jag har bett om förlåtelse för det jag har gjort. Nu är det för fan eran tur att visa om ni vill vara min vän eller inte. Och om ni inte vill det, fine.

Jag är riktigt jävla trött på folk som tror att dom kan göra vad dom vill emot mig. Jag är så jävla förbannad på att folk tror att jag är svag. JAG ÄR FÖR FAN STARKARE ÄN VAD NI NÅGONSIN KOMMER VARA TILLSAMMANS. Ni hackar på mig för att ni vet att jag har rätt. Ni gjorde fel. Jag gjorde fel jag med, absolut. Men jag har erkänt det och bett om förlåtelse. Jag är så jävla trött på att behöva be om förlåtelse hela fucking jävla tiden, bara för att bråket ska upphöra. Jag har bett om förlåtelse alldels för många gånger. Ni vänder alltid på saken. Något som inte är mitt fel lyckas ni alltid få det att bli mitt fel, på något sätt. Och jag viker mig. Jag ber om förlåtelse. För att jag inte orkar bråka. Fattar ni nu varför jag verkar så jävla vek? Jag orkar inte bråka. That's the only reason. Jag vill inte be om förlåtelse för något som jag inte gjort. Men jag gör det ändå. För att slippa bråk.

Men fan heller att jag gör det för er något mer. Jag har bett om förlåtelse för det jag gjorde fel på. Resten kan ni ge er fan i att jag inte tänker be om förlåtelse för. Det är erat fel. Förlåt för det jag gjorde, det var fel. MEN JAG TÄNKER ALDRIG MERA SÄGA FÖRLÅT FÖR NÅGOT JAG SJÄLV INTE GJORT FEL PÅ. Fan heller.

Så jävla många minnen som vi har tillsammans. Waste of time or what? Aja, kom tillbaka när ni är redo att be om förlåtelse. För ur min mun eller från mina fingrar kommer det aldrig mer komma ett förlåt för det ni gjorde.

I have my old best friend back..

Fast vi är inte bästa vänner så klart. Men att ha henne tillbaka.. Obeskrivligt. Att få krama om henne väcker gamla minnen. Men allt gammalt har jag lagt bakom mig. Nu är det mig själv jag måste ta hand om. Om jag någonsin ska bli friskt måste jag ta hand om mig själv, precis som S säger.

Livet är bra konstigt ibland.

Fuck it.